Min fredagkväll.
Lars Winnerbäck på Sandgrundsudden. Herregud! Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det för att ge konserten rättvisa. Det var så otroligt bra, han är så otroligt bra. Mina ben slutade inte darra förän jag satte mig i bilen. Jag kan inte alla låtar av honom, så jag kunde inte sjunga med hela tiden, men det gjorde ingenting eftersom det går precis lika bra att bara lyssna och titta på honom. Han utstrålar en sorts trygghet, jag vet inte hur, han bara gör det.
Vi fortsatte till Sanna som ska ge sig ut på äventyr i USA. Hon ska närmare bestämt jobba som au pair, så igår hade hon sin avskedsfest. Trevligheter! Vi var inte där speciellt länge eftersom vi inte kom förrän halv ett, men jag skulle bestämt säga hej då till henne. Att ta sig dit var en upplevelse i sig. Bea skulle försöka vägleda mig, med Sanna i telefonen. Vi kom fram till slut, men det tog några svordomar, vändningar och onödiga liter med bensin. Några exempel på hur det kunde låta när Bea skulle förklara för Sanna vart vi var kunde låta "Nu åker vi på asfalt." eller "Ja, men nu är det åker på båda sidor!" Men som sagt, efter ett tag lyckades vi komma fram till henne och hon välkomnade oss med att stå på trappan och vinka. Oj vad jag kommer sakna den människan. Världens bästa Sanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar