Historialektion

Koch: Kan jag få limmet?
Beatrice: Nej! Vi har det och den som tar't den har't.
Koch: Men om jag tar't, då är det ju jag som har't.

Sant.

Baby baby, you're my really disco band

Så kul som jag hade igår har jag inte haft på väääldigt länge! Vi började kvällen hos Alexandra där vi satt några tjejer. När några gick en trappa upp gick jag och Elin till Patrik där det var fullt hus när vi kom. Hälften gick sedan för att försöka komma in på Harrys, men när deras försök var misslyckat kom de tillbaka.
En av kvällens höjdpunkter var utan tvekan Rara söta anna- uppträdandet. Linnéa och Alexandra var Ronny och Ragge, och levde sig verkligen in i rollen. De hade snusen och givetvis byxorna hängandes på rumpan. Det ska tilläggas att båda hade strumpbyxor på sig, och drog därför ner dem. Jag och Angelica var Anna, och dessa två charmörer ägnade deras låt till oss. Som sagt, hur kul som helst!
Den andra höjdpunkten var Angelica och Alexandras dans till Disco Band. Fantastisk dans som jag måste lära mig någon gång i livet. Vilket partytrick!
Vid två kom tröttheten som ett slag i ansiktet och det var kanske en av konsekvenserna från fredagskvällen. Trots att det var på topp åkte jag alltså hem, med en av de roligaste kvällarna någonsin i tankarna.
Som jag sa till Elin, en sånhär kväll är en av orsakerna till varför det kommer bli jobbigt att flytta om ett år. Trots detta ska det också bli skönt att komma härifrån.

High Class Tjej

Jag har en fantastisk vän vid namn Beatrice som aldrig slutar förvåna. Dessutom händer allt henne!

2008 var jag, Josefin, Elin, Sofie och Beatrice i Göteborg för att handla. När vi började bli hungriga beslutade vi oss för att stilla vår hunger på Pizza Hut, som då hade en glassmaskin som man fick ta hur mycket mjukglass man ville av efter maten, som Beatrice sedan kom att utnyttja. När vi hade ätit klart skulle vi då prova på glassen. Jag, Elin och Beatrice gick först och gjorde våra våra. Mitt och Elins reslutat var kanske inte det mest lyckade, men ändå helt okej. Beatrice höll inte med och skrattade gott åt dem. Jag och Elin gick tillbaka till bordet och Beatrice stod då ensam kvar vid glassmaskinen. Plötsligt hör vi henne skrika att hon behöver hjälp. Vi går dit och tittar och ser då att glassen aldrig slutar komma, utan att det strömmar ut ur maskinen. Beatrice får panik och vet inte vad hon ska göra, så hon börjar fånga upp dessa långa glasslängder med händerna. Till slut har hon både händerna och bägaren full med glass och börjar få ännu mer panik över vad hon ska göra. Jag och Elin finner denna situation väldigt ful men framför allt otroligt underhållande och kan därför inte sluta skratta, alltså fick Beatrice ingen hjälp av oss. Till slut lyckas någon, kommer inte ihåg vem, stänga av glassmaskinen. Reslutatet är en överfull bägare med glass och chokladsås. Beatrice hånade heller inte våra glassar efter detta.

Jag vet inte hur många gånger hon ska få höra detta, men om jag har något att säga om det (vilket jag har) kommer hon få höra det ett antal gånger till!

Att gå sista året på gymnasiet

Klockan är strax efter halv tolv och jag sitter och pluggar, en aktivitet som jag ägnat mig åt hela dagen. Jag ser fortfarande ingen ände på det.
Skolan äter upp mig.

Breakfast at Tiffany´s

Istället för att plugga på provet som jag har i Engelska C imorgon valde jag att sätta på Breakfast at Tiffany'soch oj vilken bra film det är! Audrey Hepburn är ju så vacker att det är skrämmande, hennes kläder är heller inte att klaga på.
Hon säger att på Tiffany's kan inget ont hända och att det är dit hon brukar gå när hon är rädd och jag måste säga att det låter väldigt förnuftigt. Jag tror att alla har ett sånt ställe som man går till, som på många sätt är tryggt. Jag vet att jag har ett sådant ställe, och det är mitt hem och hemmet tror jag är mångas trygghet. Jag och mina vänner satt på en rast häromdagen och diskuterade detta, hur skrämmande det ska bli att flytta hemifrån eftersom man trivs så bra med sitt hem. Visserligen är det hemmet i sig som man kommer sakna, men också tryggheten den innebär. Det blir inte samma sak att sitta själv i en lägenhet i en okänd stad. Det är en av alla saker som är skrämmande med att flytta hemirån, och jag vill inte tänka på det riktigt än. Istället ska jag tänka på Holly Golightly och Breakfast at Tiffany's. För som sagt, vilken film! Det är annat än Bring it on, mina vänner.

Högskoleprovet

Har just precis anmält mig till Högskoleprovet, eller HP, som de vana säger. Jag måste medge att det känns lite nervöst men samtdigt bra. Sitta i en sal med massor av männsikor på Karlberg med nervositeten som en gemensam aspekt. Jag har själv aldrig gjort provet och tycker att det ska bli spännande, även om reslutatet blir värdelöst. Då har jag ju iallafall provat på det!
Förra terminen funderade jag på att göra det, eftersom Josefin skulle. Men jag resonerade på det viset att studenten var för långt borta, så det var för tidigt att göra det. Nu däremot känner jag mig lite stressad eftersom det sägs att man ska göra det flera gånger för att få ett så bra reslutat som möjligt. Helst av allt skulle jag vilja dra på det så länge som möjligt .Men, jag känner att det är dags nu.
Det är dags för mig att möta HP.

Awake my soul

Mumford & Sons- fantastiska! Hösten blev helt plötsligt lite bättre.

Complete control

Har nu gått den tredje dagen av mitt tredje år på gymnasiet. På dessa tre dagar har jag insett att detta år inte kommer att bli så skönt som det har ryktats om att trean brukar vara. Har redan både läxor och inlämningar. Man blev inkastad i det direkt, detta kan i och för sig bero på att vi var i Berlin under den vecka som vanligtvis brukar vara ganska lugn.
Men, i vanlig ordning har Jennifer lyckats underhålla oss med sina ibland lite väl snabba meningar. Idag på samhällen började hon byta stol mitt i Peters föreläsning. Peter frågade då något i stil med om han hade fått sneda stolar in till sig igen, och lät lite missnöjd. Jennifer skulle då förklara varför hon höll på att byta stol, och hennes kära kusin Michaela säger att stolen knakar, samtidigt som Jennifer säger, lite försiktigt "Den knarkar...", hon inser heller inte att hon har sagt fel förän vi börjar skratta. Den stackaren! Det var inte första gången vi har roligt på hennes bekostnad och jag har en känsla av att det inte var den sista heller.