Lost

Jag: Vem är det som har tagit öppnaren till drickan?
Pappa: Köttbullarna....

Förmodligen.

Historien om de röda manchesterbyxorna

Insåg att jag kanske borde berätta historien om mina "röä manchästerböxär söm har sprökkä i röva". Detta hände, om jag inte minns fel, när jag gick i fyran. Jag och Molle var hemma hos Fredrika och vi hade ett sammanträde om vårt café, Café Mums. När vi hade tröttnat på det började vi dansa runt, till Olsen Brothers och "Fly on the wings of love". Denna var vid den tiden en av mina favoritlåtar och jag dansade loss som aldrig förr. När jag sedan skulle böja mig ner, som i något slags danssteg, sprack mina byxor i rumpan. Dessa byxor var ett par röda, alldeles för korta machesterbyxor från Lindex som jag använde flitigt. Att det var manchesterbyxor var inte alls konstigt, eftersom jag bara använde den här sortens byxa och jag hade dem i olika färger och modeller. De röda byxorna kommer jag speciellt ihåg att jag matchade med en röd- och grå fleecetröja. Ett riktigt modetroll, helt enkelt.

Hur en sms- konversation kan se ut mellan mig och Elin en fredagskväll

Jag: Ida ä dä på spööööre
Elin: Nääähää döh, dä ä nobälfästen!
Jag: dä ä dä juh. Döm ja ä
Elin: Körkad dö ä da
Jag: Ska du sägä. Du ä dän som ä döm
Elin: Dä ä jöh intä jä söm har ett par röä manchästerböxär söm har sprökkä i röva

Det ska även tilläggas att det finns få saker jag irriterar mig på mer än de som skriver på värmländska.

Den som söker den finner

Jag tycker att jag är väldigt hygienisk av mig, i stort. När det kommer mitt rum kan dock denna teori diskuteras. Jag har visserligen ingen gammal mat och så i rummet, men man ser i princip inte golvet eller soffan. För två veckor sedan skulle Bea komma hem till mig eftersom vi skulle plugga, jag bestämde mig för att iallafall bädda min säng eftersom jag trodde att en nybäddad säng skulle fånga hennes uppmärksamhet istället för min soffa som inte syns av alla kläder. När jag skulle lägga över överkastet kunde jag inte hitta det, det var helt försvunnet. Jag försökte då att tänka på när jag hade haft det sist gång och jag kunde inte komma ihåg det. Jag hade ingen aning om när jag hade bäddat sängen senast! Inte nog med det, nu kunde jag inte hitta det! Som sagt, det säger ju en del om hur det ser ur i mitt rum. Jag började leta efter det, under sängen, bakom soffan och i tvättkorgen, men det fanns ingenstans.
Idag så följde Bea med hem, helt oväntat. Vi skulle plugga idag också, och jag insåg att hon skulle tänka "Den där Issa, hon är inte spceillt fräsch hon", så jag förberedde henne på det värsta. När jag skulle sätta i en sladd i ett eluttag som är bredvid min soffa stack en del av mitt överkast ut. Där har det alltså legat i flera veckor, jag kan ju som sagt vad inte säga hur länge så det är ett bra tag! Jag kan fortfarande inte sluta förvånas av att jag lyckades tappa bort det.
Jag vill dock bara upprepa: Jag är inte så snuskig som mitt rum, jag duschar varje dag och äter inte snuskiga bananer!

En av alla dom

Idag på jobbet har jag gjort vykort, en aktivitet som passar sig om man jobbar på dagis eller liknande. Jag jobbar på en skoaffär. Det var min förträffliga arbetskamrat Inga som skulle göra dessa kort för att skicka till personer hon känner som har namnsdag på torsdag. Inga är för övrigt en sån där människa som får mig att må bra, en härlig människa. Jag har heller aldrig träffat någon som säger "tocken" så mycket som Inga. Trots att åldersskillnaden är väldigt stor mellan oss så trivs jag så bra med henne, och jag hoppas att hon trivs lika bra med mig. Som sagt, det är inga problem med denna otroligt omtänksamma människa och jag hoppas att jag kommer få arbetskamrater som jag trivs lika bra med när jag börjar arbeta på riktigt.
Ett annat exempel på denna typ av människa är syon på vår skola. Vilken fantastisk människa! Har aldrig träffat en sån käck och lättsam människa. Att gå dit är ett sant nöje!
Det jag egentligen säger är att det borde finnas fler sådana här människor, som på ett eller annat sätt lyser upp vardagen!

Hur man charmar en modell

I fredags, när vi var i stockholm med skolan, gick jag, Beatrice, Michaela och Jennfier gick runt på stan och spanade efter kändisar mest hela tiden. Vi hade bestämt sedan länge att vi skulle äta på Vapiano vid Stureplan så vi gick dit runt halv fyra. När vi har fått maten och börjat äta kommer ingen mindre än Marcus Schenkenberg in, vilket resulterade i panik vid vårt bord. Jag och Beatrice vände oss mot varandra och fnittrade, det löjligaste fnittret jag någonsin hört, har för övrigt aldrig sett Beatrice så röd i ansiktet vilket bara förstärker terion om fnittret.
Vi försökte spela någorlunda normala och få igång ett samtalsämne, men när han satt några bord bort gick det inte speciellt bra. När vi sedan ser att han är påväg mot vårt håll för att hämta vatten som stod ganska nära oss måste vi ha gjort ett väldigt bra intryck. Ingen av oss sa något, men alla såg att han var påväg. Beatrice och Jennifer hade tydligen tittat på varandra och tillsammans fått panik, Michaela vet jag inte vad hon gjorde men jag däremot, jag hade ju bestämt mig för att ta mig en klunk vatten. När han började gå emot oss kunde jag liksom inte styra över mig själv längre, vattnet vägrade att sjunka ner i halsen. Istället satt jag där med vatten i munnen och panik i ögonen, lite senare gick min käke ur led.
Oemåtståndlig, är nog ordet jag skulle förklara mig med. Pamela Anderson, släng dig i väggen, för här kommer charmtrollet Isabell Persson!